Politiska pajaskonster

Efter riksdagens första vecka kan man väl konstatera att cirkusen på allvar har börjat i den politiska manegen.

Först ut i sågspånsdammet, ett illusionstrick eller möjligen dressyrnummer, av Mona Sahlin. En lansering av en chanslös motkandidat till posten som talman, efter att den kloke Björn von Sydow tackat nej inför risken att bli vald med SD-stöd. En till synes väldresserad och lydig flock som banar väg för ett nummer där en indignerad Sahlin i en triumfliknande avslutning  ska trumpeta ut att regeringen nu gjort sig beroende av SD.  Nu ville ödet annorlunda, Insha’Allah. Tusse Batong hade rest till Amerikatt, en flockmedlem gick och lyfte på benet och en annan ute på vänsterkanten hade uppenbarligen missat den sista repetitionen och viftade glatt på svansen för ett klokare alternativ.

Sedan unge Åkessons uppenbarelse i lånta fjädrar, med påföljande kollektiv SD-gåsmarsch, kacklandes om att vara kränkt. Fjäderskruden skulle vara avsedd att visa respekt för kung och fosterland. Huruvida monarken själv kände sig hedrad när Åkesson var ute och cyklade i demokratins tassemarker, förtäljer inte historien. Fosterlandet ställde sig väl mer tveksamt.

Senare i veckan byttes sågspånet, i alla fall det i manegen, ut mot riksdagens sandlåda. MP och V i armkrok åberopande ”arbetsmiljöskäl” för att slippa sitta i samma riksdagsbyggnad i som sina SD-kollegor. Apartheid skulle det sannolikt kallas om det gällt en annan kontinent.

Att unge Åkesson et consortes känner sig väl hemma i sandlådan var väl inte helt obekant, trist att andra dåliga förlorare nu gör honom sällskap genom att tänja på de demokratiska spelreglerna.

DN:s ledarskribent Peter Wolodarski skrev i veckan: ”De partier som vill hålla främlingsfientligheten kort måste börja argumentera i sak. Att ersätta viktiga idéer med enfaldig symbolik straffar sig bara hos väljarna”.

Är det så här våra folkvalda tänker bedriva politik framöver? Ska vi behöva vänja oss vid politiska pajaskonster i stället för sakpolitisk debatt? Själv levde jag med villfarelsen att SD hade monopol på enfald i riksdagen, att andra partier stod för mångfald.  När den gångna veckan nu lagts till handlingarna, är jag mer tveksam. “Propagandaminister” Schlingmann känns överflödig redan innan han tillträtt.