Monarken, monarkin och frågan om rikets säkerhet

Rykten och skvaller kring kungens privatliv har cirkulerat tillräckligt mycket och länge… inte minst i journalistkretsar… för att ha varit värda att tas på större allvar. Att skriverierna tar fart först nu, efter att skvallerboken ”Den motvillige monarken” publicerats, är ett underbetyg till alla oss som arbetat på granskande redaktioner. Att uppgifterna kring svartklubbsbesök och ”kaffeflickor” inte blivit föremål för mer grävande är egentligen ganska märkligt.

”Kungen bör abdikera – lämna över till Victoria!” skriver idag Paul Ronge, medierådgivare och krishanterare, på sin blogg. ”En enkel abdikering och fältet är fritt att få skjuta lite älg och vara med sina kompisar utan att hela tiden stå i det mediala strålkastarljuset? Med Victoria skulle det komma en ny era utan kaffeflickor och ”frufria” festnätter och med en make i Daniel som väl skulle fylla drottning Silvias roll.”

Gott så, Paul …men jag tycker problemet också har ytterligare dimensioner.

Det må vara en sak att kungen efter sina senaste uttalanden allt tydligare framstår som värdig tronpretendent när det gäller att axla manteln som rikspucko. Något man inte kan lasta honom personligen för, när det bottnar i medfödda tillkortakommanden och i förlängningen oförmåga att ta till sig råd, bl.a. från hovets PR-konsulter.

Betydligt allvarligare är att han i sin ärvda roll automatiskt också är ordförande i bl.a. Utrikesnämnden, där regeringen informerar och samråder med övriga partier i utrikespolitiska frågor. Vissa frågor anses t.o.m. så känsliga att regeringen först diskuterar med utrikesnämnden innan beslut tas.  Blotta misstanken att ordföranden i en dylik församling rantar runt på svartklubbar och förtäckta bordeller, med koppling till internationellt organiserade brottssyndikat, brukar normalt väcka ett visst intresse, inte minst hos Säpo.

I regeringsformen från 1974 står i femte kapitels sjunde paragraf: ”Konungen kan ej åtalas för sina gärningar. Riksföreståndare kan ej åtalas för sina gärningar som statschef.” Med detta i ryggen har uppenbarligen Säpo, i egenskap av att tillhandahålla livvakter, villigt eskorterat monarken när och varhelst han varit ute och cyklat.

Nu infinner sig frågan om Säpo under åren också informerat sittande regeringar om i vilka miljöer kungen rört sig och hur statsledningen förhållit sig till detta, vilka åtgärder som ev. vidtagits när det gäller frågor rörande rikets säkerhet. Att kungen förmodligen också finns på bilder från klubbarnas övervakningskameror och i kraft av sitt dåliga omdöme i förlängningen skulle kunna utsättas för diverse påtryckningar, gör saken än mer allvarlig.

Att ha fått sitt jobb på en enda merit, att råka vara förstfödd i en viss familj, är ett medeltida hittepå som sedan länge borde varit avskaffat. I en demokrati väljs statschefen i allmänna val. I en demokrati ska också makthavares lämplighet kunna ifrågasättas. Flagranta övertramp och bristande omdöme leder till att man avsätts.

Inte minst mot den bakgrunden framstår idag vårt statsskick som alltmer absurt. Det är hög tid att med demokratiska medel nu ta krafttag för monarkins avskaffande.

Victoria? Hon skulle säkerligen bli en utmärkt goodwill ambassadör för Svenskt Näringsliv, helt på egna meriter.