Tabloidernas tvagade tassar

August 24, 2010

Sällan har det väl tvättats händer på landets redaktioner, som denna sommar. Sven-Otto Littorin anklagas för att ha köpt sex, Aftonbladet namnpublicerar, trots att det plaskar rejält kring de egna tårna. Julian Assange anhålls i sin frånvaro av en jouråklagare, misstänkt för våldtäkt. Expressen är inte sena med att offentliggöra hans namn.

I Assange fall, häver chefsåklagaren plötsligt anhållningsbeslutet och brottsrubriceringen ändras till sexuellt ofredande. Några bevis, annat än uppgifter från anmälaren, finns inte. Assange har ännu inte hörts om sin version. När det gäller Littorin finns ingen annan bevisning, än att en tidigare prostituerad kvinna har tyckt sig känna igen Littorin på  bild, långt efter att det påstådda brottet skulle ha begåtts.

Med eftertankens kranka blekhet kring nosen tvår sedan tabloidernas chefredaktörer sina händer. Konsekvensneutralitetsprinciper och etiska spelregler vrids och vänds in absurdum. I Littorins fall säger Aftonbladets Lena Mellin; – Vi har inte påstått att han har köpt sex, det har Anna, 30, gjort. När det gäller månadens media darling och hans förvandling till lovligt villebråd på bara några minuter, får åklagarna bära hundhuvudet.

Mårten Schultz, docent i civilrätt och verksam vid Stockholm Centre for Commercial Law, skriver på sin utmärkta blogg om historien kring Assange och integritetsskyddets ihålighet i mediesamhället; – Mediernas skuld är enorm och den kan man inte med trovärdighet försöka flytta över till rättsväsendet.”

Att turerna kring Littorin borde ha stämt till eftertanke ute på redaktionerna tycks självklart, men några djupare avtryck i det publicistiska träsket verkar tvärtom inte ha satts när det blir dags för sommarens nästa kioskvältare.

I smaklöshetens kölvatten fiskar också en ökänd murvel vid namn Bernt Hermele. Han försökte en gång bli vän med mig på Facebook. Jag ångrar inte att jag avböjde. Hermele är chefredaktör på den sk. nyhetssajten newzglobe och namnger idag den kvinna som polisanmälde Assange, samt publicerar hennes bild. – Vi tyckte att det var relevant och har ett allmänintresse, säger Hermele. Redaktionen hade en diskussion innan publiceringen men kom fram till att det var pressetiskt försvarbart att publicera namnet och bilden. Hur man kom fram till detta förblir nog en gåta, för alla utom herr Hermele.

Kontentan blir att när publicister anser att allmänintresset är tillräckligt stort så sätts integritetsskyddet helt sonika ur spel… men med något undantag.

Två socialdemokratiska kommunalpolitiker som kandiderar i höstens val, varav en högt uppsatt fackföreningsman, tas i juli på bar gärning med fingrarna i syltburken tillsammans med två prostituerade i en av LO:s lägenheter. Den ene har fått ett strafföreläggande, den andre har sannolikt ett vattentätt åtal att vänta. Brott är med andra ord styrkt. Bägge dessa samhällets stöttepelare förblir däremot anonyma i media.

Det är skillnad på skit och pannkaka.

Aftonbladet anklagar Sven-Otto Littorin för ett brott som har fängelse på straffskalan, men publicerar inte uppgifterna… för att han inte längre är en officiell person. Utan att precisera anklagelserna tar bladet  istället äran av att man fått honom att avgå. Om Littorin inte avgått, skulle då Aftonbladet publicerat uppgifterna?

Om en person som fram till i onsdags var minister i svensk regering har gjort sig skyldig till ett brott som kan ge fängelse… och Aftonbladet har bevis för detta, finns naturligtvis fortfarande ett oavvisligt allmänintresse.  Om däremot uppgifterna inte räcker för ett åtal, skulle han naturligtvis ha lämnats i fred. Littorin själv medger att han haft svåra depressioner och fått hjälp för detta och att han gjort saker han inte är så stolt över. Är det under sådan otillräknelighet det påstådda brottet skulle ha begåtts?

Det enda Aftonbladets Kalle Anka journalistik åstadkommit hittills, är en våg av spekulationer bland bloggande Kalle Blomkvistare och i tvivelaktiga forum på nätet.

Upp till bevis Aftonbladet. Eller skäms.

Uppdatering söndag morgon,

Den idag trettioåriga kvinnan hävdar att hon med hjälp av socialen slutade att sälja sex några månader efter mötet med Littorin. Han låter genom sitt juridiska ombud meddela att han inte köpt sex.
Hon har under flera år fått psykologhjälp för att bearbeta sitt tidigare liv. Han berättar om perioder av svår depression.

Orkestrerat av bladets murvlar och partiets spin doctors vävs nu två trasiga själars liv samman i tabloidernas förtrollade värld.
På nätet härjar vi mediatyckare, krishanterare och andra som inte fick vara med. Utan facit i hand vet vi redan hur det hela skulle ha skötts.

Stämningar piskas upp, ord står mot ord, en valrörelse står för dörren… och det mesta går som bekant att köpa för pengar.
Sex, begagnade datorer, kvällstidningar, vad ni vill…

to be continued…