-”Är det nu man får säga “vad var det jag sa”? #äntligen”.

När Jimme Åkessons 20-åriga sekreterare Alexandra Brunell på lördagskvällen dyker upp ur enfaldighetens träsk och på Twitter kommenterar självmordsattentatet i Stockholm kan man ju först tycka bara är lite pinsamt, ett utslag ungdomligt oförstånd av en bimboliknande varelse som på sin blogg kallar sig Parliament Princess. Att fröken Brunell dagen till ära har bytt prinsesskronan mot dumstruten är hon dock inte ensam om. Litet senare twittrar SD riksdagsmannen William Petzäll “jag hatar att säga det, men vad var det vi sade?”. Än mer problematiskt blir det när Jimme Åkesson inte direkt tar avstånd från kvittret, utan istället tycker att det är bra att det nu blir debatt.

Parliament Princess beskriver sig själv på sin blogg som ”glad, sprallig, smart, rolig, trevlig, spännande, söt, charmig & alldeles alldeles underbar” De 23 personer hon följer på Twitter utgörs nästan uteslutande av SD-are, samt Blondinbella… i övrigt tycks hon mest röra sig i trakterna av Stureplan. En ganska liten och inskränkt omvärldsbevakning, för att vara sekreterare till ett av riksdagspartiernas ledare, kan man tycka.

Unge Åkessons val av sekreterare verkar gå i linje med resten av hans dåliga omdöme… att omge sig med ett i kostym förklätt slödder, vars världsuppfattning är minst lika inskränkt som de förvirrade unga män, som i krig för att upprätta Kalifatet som världsordning, spränger sig själva och andra på huvudstädernas gator och torg. När Åkesson och hans kamrater torgför sitt politiska budskap, gör man det med samma retorik som de krafter som inspirerade den förvirrade unge självmordsbombare som begav sig ut i julhandeln i lördags. Med en intellektuell skärpa som vanligtvis förknippas med ståplatsläktaren på Råsunda och inte riksdagens folkvalda, sås split och misstro mellan olika religiösa, etniska och kulturella grupper. I avsaknad av allt vad realistiska politiska visioner och konstruktiva förslag heter, slår SD i själva verket istället mynt av vad som hänt, för att bekräfta rättfärdigheten i sitt eget heliga krig. Med förenklingar, vulgarisering och ett fundamentalistiskt hat, som inte står vare sig huliganer eller talibaner efter, kvittrar SD idag som en alltmer främmande fågel ut sin inskränkta uppfattning om världen.

Mustafa Can skrev i tisdagens SvD ”Historien visar att när människan i övermod upphör att intressera sig för omvärlden, när hon mister sin nyfikenhet och i stället isolerar sig i självtillräcklighet, när hon i stället för att blicka bortom bygden blir en lokal trivselfundamentalist, när hon vårdar sin kroniska oskuld och tröstar sig med tron på sin egen moraliska och kulturella överlägsenhet, när hon sätter en absolut och oöverskridlig gräns vid etniciteten, religionen eller bygden – ja, då börjar dödsklockorna alltid att ringa.”

Nu hörs dödsklockornas klang inte bara från Swatdalen, Kandahar och Bagdad, utan också från trakterna kring Helgeandsholmen och Stureplan, anförda av ingen mindre än mulla Åkesson, ringaren från Sölvesborg.

Same same, but different…

Uppdatering onsdag 15 december

Nu sällar sig plötsligt den gamle ”världsjournalisten” Ulf Nilson till mörkermännen.  I en krönika i Expressen för han ett förvirrat resonemang kring ”pursvenskar” och att ”Det är oundvikligt att det muslimska inflytandet växer. Kort sagt: vi befinner oss i krig”. Ulf Nilsons krönika är förmodligen det brunaste en journalist på en svensk dagstidning skrivit sedan 30-talet. Att Jimmie Åkesson inte tog avstånd från sina partikamraters twittrande är kanske inte så förvånande. Att däremot Expressens redaktörer lät denna drapa slippa igenom är betydligt mer svårförståeligt.

När Ian Wachtmeister inför riksdagsvalet drog en lans för SD, genom att bl.a. agera rådgivare åt Jimmie Åkesson, var det väl inte helt oväntat. Att däremot en svensk dagstidning i detta läge agerar vapendragare åt samme Åkesson är fullständigt oansvarigt, för att inte säga obegripligt.

Chefredaktören och ansvarige utgivaren Thomas Mattson har nu lite att förklara…

Uppdatering torsdag 16 december

Problemet för Expressen är naturligtvis att ingen läste Ulf Nilsons krönika innan den publicerades. Det faktum att krönikan fanns redan på tisdagen, men kritiken tog fart först påföljande dag visar kanske att ingen längre läser vad Ulf Nilson skriver, inte ens redaktörer. En klen, men ändå tröst, för tigerhjärtan i dessa tider. Nu väntar vi bara på att Thomas Mattson förpassar farbror Nilson till glömskans tassemarker för alltid… och skaffar sig en ny krönikör, i en mer passande kostym. Det är bara enfaldiga män som klär i brunt. Mångfaldens färgskala är betydligt mer omfattande som bekant.

Uppdatering 2 torsdag 16 december

Så har då Ulf Nilson förklarat vad han menade. ”Pursvensk” = ”av det gamla vanliga slaget” Grattis! Då blev det ju riktigt fräsigt!

Att inte bara Nilsons bäst före datum gått ut för länge sedan …utan även sista förbrukningsdag… borde vara en nog så god anledning att redaktionellt granska hans texter… innan publicering. ”Pursvenskar”. Att vi befinner oss ”i krig”. Att ”vi svenskar” håller på att ”avskaffa oss själva”… formuleringar som varje redaktör naturligtvis studsar inför, om man bara läst.

Expressens egen ledarskribent Ann-Charlotte Marteus skräder idag inte orden.

”De riktiga huvudfotingarna är de som – lika lyckligt blodtörstiga som SD-twittraren Alexandra “Äntligen!” Brunell – anar ett krig mellan “svenskarna” och “muslimerna”. Krönikören Ulf Nilson skissade, i tisdagens Expressen, snarast upp konturerna av ett kulturkrig mellan mellan fredliga, toleranta svenskar och krigiska, ivrigt barnalstrande muslimer. Nilson missade den pikanta detaljen att hans egna, “pursvenska” ord dröp av krigiskhet och intolerans.

Existenser som dessa är intressanta. De resonerar ju likt självmordsbombaren:

Alla i fiendelägret är i grunden likadana – en klump, inte unika individer. Därför kan jag avsky dem urskillningslöst.”

Det mest rakryggade nu vore att Thomas Mattson erkänner att man gjort ett misstag, tackar herr Nilson för den tid som varit och tydliggör Expressens ståndpunkt. Det skulle vara det mest ansvarfulla. Allt annat är ett nederlag.

Uppdatering fredag 17/12

Tillbaka i ankdammen efter sin simsemester kommenterar nu Thomas Mattsson kritiken mot Ulf Nilsons krönika. Att kommentaren dröjt har säkert sin förklaring i att den tagit en stund att skriva. En mer mångordig pamflett till försvar för en omöjlig sak är svår att hitta. Om inte Ulf Nilson redan varit Expressens krönikör, hade han då fått sin text publicerad? Personligen tvivlar jag. När upphörde det ansvariga utgivarskapet att omfatta även krönikörer?  Mot bakgrund av Mattssons benhårda hållning att inte bjuda in Sverigedemokraterna till Expressens valstuga ( vilket hedrar honom ) och markering med ett tydligt ”NEJ” på tidningens förstasida på valdagen, blir dagens ställningstagande än mer obegripligt. När i stort sett en hel yrkeskår tar avstånd från herr Nilsons apfasoner, duckar Mattsson som siste man på Skansen och abdikerar från sitt uppdrag som ansvarig utgivare.  En svensk tiger… eller?

Andra som skrivit intressant om detta är Paul Ronge och Robert Damberg.

Thomas Mattsson ska ha all heder av att gått i bräschen för yttrande- och tryckfriheten i ett skede när många publicister och inte minst politiker hukade. Kudos!

Mer problematiskt blir det när samme Mattsson försöker gömma sig bakom Tryckfrihetsförordningen, Konsekvensneutralitetsprincipen och sin nyvunna hjältestatus, när han publicerar namnen på de två vilsna själar som försökt tutta på Lars Vilks hus.

I en kommentar till mitt inlägg nedan försöker Thomas Mattsson försvara sig.

− Expressen fattar beslut om eventuell identifiering av brottmisstänkta med publicistiska motiv inga andra, säger Mattsson men tillägger:

− Detta blir förstås en motsättning, men namn och bild på brottmisstänkta är alltid ett genomtänkt beslut av den ansvarige utgivaren.

Tänk ett varv till Mattsson säger jag.

För det första, en sliten truism: I en demokrati dömer domstolar, efter sedvanlig förundersökning och att åtal väckts, inte tabloider. Det är en fundamental princip i en rättsstat.

För det andra: Vad i består det oavvisliga allmänintresset av att veta namnen på de ev. skyldiga? Vilken användbarhet har den informationen för Expressens läsare? Vad förväntas de göra med den?

Personerna är gripna, det utgör ingen fara för allmänheten, sannolikt inte deras mor heller. Om de två unga männen befinns skyldiga kommer de sannolikt att vara frihetsberövade för lång tid framöver. Därmed synes risken för att Expressens läsare ska behöva se sina hus stå i ljusan låga framöver, vara väldigt liten. En betydligt större risk är dock att någon oskyldig namne till förövarna får oväntat besök… och en kopp kaffe är då förmodligen inte det första man är ute efter…

Vems ärenden går Expressen, tryckfrihetens eller ofrihetens?

Expressen publicerar idag namnen på de två bröder som sitter häktade för brandattentatet mot Lars Vilks.  Jag har tidigare anslutit mig till Expressens chefredaktör Thomas Mattsson, när han efterlyst ett tydligare ställningstagande från politiker och publicister, när det gäller angreppen på Vilks och hoten mot yttrandefriheten. Även om Vilks är en pajas med oklara motiv för sina handlingar, så ska de som angripit honom självklart straffas, handlingarna går inte på något sätt att försvara. Vilks har i yttrandefrihetens namn rätt att i princip säga vilka dumheter som helst, utan att behöva riskera liv och lem. Men idag är Mattson ute på grumliga vatten när han försöker försvara namnpubliceringen med att det ”var en attack riktad också mot yttrandefriheten och tryckfriheten”.

Även om bröderna gjort sig skyldiga till vad de anklagas för, så finns i bakgrunden anhöriga, släktingar och andra som delar samma trosuppfattning och som är helt oskyldiga, men som genom en namnpublicering lätt identifieras och sedan obönhörligen stigmatiseras. I Landskrona finns tre personer med det aktuella efternamnet, de häktade bröderna, samt en kvinna som sannolikt är deras ensamstående mor. Expressen visar genom att publicera namnen bara en vilja att vara läsarna till lags, en vilja att tillfredställa en sensationslysten mobb, förstärka vi och dom känslan. Hukandes bakom det ”oavvisliga allmänintresset” lämnar Mattsson fältet öppet för gatans parlament att sedan göra sitt. Landskrona har tidigare i vår fått smaka den medicinen.

I förlängningen förstärks bilden av människor med utländsk härkomst, som varandes mer våldsamma och brottsbenägna, än infödda svenskar. Expressen berättar inte att det är en klassfråga, att det är en fattigdomsfråga, en utbildningsfråga… att det handlar om att vi har fått en ny underklass… med alla problem som det för med sig. Att de sämst ställda grupperna alltid varit överrepresenterade i statistiken när det gäller våldsbrott. I stället talar man om religiöst våld och om en ökande brottslighet bland invandrare.

En medeltida religiös föreställningsvärd ska naturligtvis inte få styra individers handlingar i ett civiliserat samhälle. Militanta islamister ska bekämpas, lika mycket som vita stollar i nattskjortor på den kristna högerkanten eller Sverigedemokraternas stöveltrampande svans. Men yttrande- och tryckfriheten värnas inte genom generaliseringar.  Bristen på orsakssammanhang och analys, till förmån för lättköpta poäng på folks nyfikenhet, spelar bara de främlingsfientliga krafterna i händerna.

Resultatet? Ett samhälle med större och större klyftor… och i förlängningen ett allt mer instabilt samhälle.