…en utställning, video och bok om epoken Åke Sjögren på Mälsåkers slott 1898-1916, signerad undertecknad.

 

image

Utställningen öppen

29 juni – 14 aug ons – sön 11 – 16

16 aug – 4 sept lörd – sön 11 – 16

Boken säljs på Mälsåkers slott eller kan beställas på kontakt@malsaker.nu

Pris 75 kronor + porto

Aktuellt bottennapp

July 29, 2015

Veckans bottennapp i media, i skarp konkurens med Guillous och Heimersons farbroderligt faktabefriade krönikor, är väl hittills ändå U-båtshysterin. Det aktualiserar åter problemet med bristande redaktörskap och i förlängningen klickhetsens urholkande av journalistiken. På sociala forum fanns inom en timme efter Expressens publicering av ubåtsvraket, ett stort antal välinformerade historiskt försvarskunniga, som genom minimal research, redan spräckt historien. En research som naturligtvis Expressen och andra själva kunnat göra, om man velat. Att Mattsson et consortes idag publicerar vad som helst, är föga förvånande. Däremot att min tidigare arbetsplats, SVT:s Aktuellt, så lättvindigt hänger på, smärtar. Måndagens fördjupande 21-sändning, toppar med ett trumpetande av tabloidernas helt faktabefriade historia. Följt av den allvarstyngda informationen att “regeringen är informerad”. Lite i förbigående nämns uppgiften att vraket kanske skulle kunna vara från första världskriget. Trots att den tidigare under kvällen lite väl frispråkige Tomas Ries, från försvarshögskolan, nu i en telefonintervju börjar dra öronen åt sig när det gäller vrakets ålder, släpper man fram den pensionerade “ubåtsjägaren” Göran Frisk. På Juholtskt manér tillåts han fantisera fritt kring vad som i stunden faller honom in. Frisk, som tidgare under kvällen i andra media fabulerat både kring det ena och det andra, framstod redan under sin aktiva tid på nittiotalet som minst sagt endimensionell och fanatisk, instängd i en sekteristisk ubåtsbubbla och borde naturligtvis sedan länge varit struken på telefonlistan över trovärdiga experter. Att han fortfarande lyfts fram, har naturligtvis sin förklaring i att inte ens public service idag är speciellt intresserade av experter som inte vill ge tvärsäkra svar. Fakta, sans och vett, får idag i allt högre grad stå tillbaka för vilt spekulerande oneliners.
Om public service ska kunna vara ett trovärdigt alternativ till klickjournalistiken krävs en rejäl uppryckning och i förlängningen ett stärkt redaktörsskap. Måndagens “fördjupande” 21-sändning är dock ett journalistiskt haveri, som inger oro.

Andra som skrivit om detta är bl.a. @kjellhaglund http://tvdags.se/artikel/svt-aktuellt-goes-ocean-x-files-veteran-ubaten-som-toppnyhet-arets-drapligaste

Moyie -farmors hemlighet

February 18, 2015

IMG_1759

Jag hittade en bild.”Taget 18 augusti 1916, på Stallarholmen”… och där sitter hon, uppflugen på ett staket, i fin kjol, vit blus och stor rosett, min farmor Iris… tillsammans med två ytterst välklädda kavaljerer, i snitsiga hattar, blanka skor, kavaj och fluga. Definitivt inga bonddrängar från trakten. Men vilka är dom, han som farmor Iris kärvänligt håller på axeln och han som hon tittar lite ömt emot? Han till höger är dessutom mörkhyad och med största sannolikhet inte från Sverige… och på bilden från Stallarholmen, i augusti 1916, är farmor Iris också gravid sen några veckor eller dagar…

Utanför Stallarholmen ligger också Mälsåkers Slott. Vid den här tiden ägs det av ingenjören, äventyraren och mecenaten Åke Sjögren. Han äger också en kaffeplantage i Kenya, har jagat storvilt, byggt Karen Blixens hus utanför Nairobi och finansierat expeditioner till Amerika. Han är gift med Mary Landzert, änka efter Carl Nobel. Med hennes förmögenhet i grunden har man moderniserat det gamla barockslottet och här hålls storslagna fester och kungliga jakter, med gäster från när och fjärran. På Mälarens is åker sonen Gunnar skridsko efter tama björnungar, som fadern tagit med sig hem efter en jakt i Finland… och i slottets orangeri där har farmor Iris fått arbete…

På våren 1917 föder min farmor i hemlighet en son. Han döps till Olov Moyie och skrivs in i kyrkböckerna med tillägget, “fader och moder okända”. Nästan hundra år senare bestämde jag mig för att i en dokumentärfilm ta reda på vem min farmor, matsalsuppasserskan och stalldrängens dotter, egentligen varit… och hur det kom sig att att min farbror Olle kom att bli den enda person i Sverige som någonsin döpts till Moyie… med stavningen M-O-Y-I-E.

Beräknad premiär, hösten 2015.

Ska vi gömma undan och censurera, eller återerövra och avdramatisera? Kanske istället vrida järnrören ur de intellektuella dvärgarnas besudlade händer, genom att snöpa deras skitiga tungor och ta tillbaka missbrukade uttryck och symboler? Förädla det lumpna tankegodset till eftertanke och konstruktivitet?
För många långa år sedan skrev jag en text åt Sighsten Herrgård. Tillsammans gjorde vi den sen till en uppmärksammad reklamspot för Aidsjouren/Noaks Ark. För inte så många år sedan skrev jag om det här:

Bara en tanke nu när t.o.m. Pippi riskerar bli rasist…

För övrigt kunde väl ändå hennes pappa fått bli kung i Afrika, istället för bara kung, det hade varit coolt..

 

Sighsten och det svåra

För drygt tjugo år sedan gjorde jag en reklamfilm med Sighsten Herrgård. För er som inte minns eller var med… Sighsten var designer, modelejon, omslagspojke och festprisse. På väggen i sitt badrum hade han bilder och konst, bl.a. annat ett signerat porträtt på prinsessan Lilian, “To Sighsten, the most handsome man in the world”. Han blev min vän. Vi kände varandra under en kort tid. Innan han gick bort.

Jag hade andra vänner också, långt från Sighstens glamorösa värld… vilken jag själv aldrig var en del av. Mina andra vänner drog gärna grova skämt om Sighsten, särskilt när vi satt i bastun, efter att på machomäns vis sprungit flera mil för att komma i form för Stockholm Maraton, eller pucklat på varandra under en innebandymatch. ”Vet ni varför alltid Sighsten är så finklädd? Jo, det är för att han snart ska gå bort!” …och så garvades det. Sighsten Herrgård var den som först gav AIDS ett ansikte i Sverige.

Jag funderade en del på det där. Varför bögskräcken måste ta sig uttryck i förråande skämt, varför det var så farligt, varför man alltid måste överdriva, för att bevisa att man själv inte tillhörde samma tvivelaktiga skara? Rädslan för det okända, som ska skämtas bort… men som också så lätt övergår i fördömande och hat. Idag Sverigedemokraterna, inte att förglömma.

Jag fick en idé. En reklamfilm för AIDS-jouren/Noaks Ark, där Sighsten berättar en bastuhistoria om sig själv… och sen tar udden av den. Jag testade idén på några i AIDS-branschen. De flesta blev bara rädda. Det går ju inte prata om det med Sighsten, hur ska han ta det?

Jag kontaktade Sighsten. ”Jag skulle vilja göra en reklamfilm … och jag vill att du berättar en av dom där historierna om dig själv”. Självklart sa Sighsten, vilken jävla bra idé.

En lördag eftermiddag hade vi riggat för inspelning. En pressening som bakgrund, lite snyggt ljus, 35mm film, avskalat och rent. På förmiddagen ringde Sighsten. ”Hämtar du mig”? Ja du vet jag orkar inte så mycket nu. Vad ska jag ta på mig förresten?” Ja, du ska ju vara finklädd sa jag, det är ju det som är poängen. OK, sa Sighsten. ”Jag tar AIDS-uniformen”

Tidig eftermiddag parkerar jag på Upplandsgatan, knappar in portkoden, ringer på. Sighsten öppnar i kritstrecksrandig ”three piece suite”. Vet du vad du har för portkod, säger jag? Ja, vadå… säger Sighsten? Det är ju för fan min farmors parfym, säger jag, 4711. Vad säger det om dig? … och så garvar vi hejdlöst.

Inspelningen går i ett nafs. Två eller tre tagningar ”Det går rätt många Sighstenhistorier just nu. Har ni hört den här t.ex. Vet ni varför Sighsten alltid är så finklädd? Jo, det är för att han snart ska går bort… Det vi är rädda för , det skämtar vi om. Ta reda på fakta istället. Ring AIDS-jouren, så får ni veta”. Idag har filmen hittat till youtube.

Det är i slutet av åttiotalet, långt innan kommersiella TV-kanaler har invaderat oss. Trots det sprids filmen som en löpeld. SVT:s Anslagstavlan, TV3, reklamkanaler på flygplatser, järnvägsstationer, köpcentra. Den statliga AIDS-delegationen gör en enkät i gymnasieskolorna. Vilken sorts AIDS-information vill ni ha? Sighsten är överlycklig och skriver till mig från New York. ”Vi vill ha Sighsten i skolan”. En månad senare är han död. Begravningen i Gustav Vasa kyrka är välbesökt. Kända och okända tar farväl.

Sighsten hade för mig alltid varit en person som representerade en ytlig låtsasvärld, en värld jag var helt ointresserad av, en värld jag nog innerst inne föraktade… men så en dag kliver han in i mitt liv… Han är dödsdömd. Jag tvingas omvärdera väldigt mycket. Han, ytans omslagspojke. Jag, cyniker och förment altruist. Vi möts, vi blir vänner för en kort tid, vi skrattar… men tillsammans tog vi också i det svåra… Sighsten blev min hjälte.

 

 

Epicentre Armenia

December 7, 2013

Stormen viner och snön faller vid randen av Abborrhavet. Sitter i soffan och minns idag för tjugofem år sedan. Strax efter halv tolv på förmiddagen lokal tid, en jordbävning skakar Armenien. Minst 25.000 miste livet, 500.000 blev hemlösa och över 20.000 skadades. För första gången på nästan sjuttio år bad Sovjetunionen om internationell hjälp. Det lackade mot jul och västvärldens generositet visste inga gränser. Jag reste dit, en, två, tre gånger och producerade en film för Internationella röda korset. Den skulle bli kontroversiell. När den akuta fasen var över och all världens media åkt hem, lämnades Armenierna i sticket. Jag har fortfarande allt inspelat material kvar. Nu klipper jag om filmen. Snart i en dator eller på en läsplatta nära dig. Epicentre Armenia! Directors cut…

sergey

klocka2

kista

klocka

 

 

yerevan

Into the Great Wide Open

February 12, 2013

Issörja!

Ändamålet helgar medlen?

January 18, 2013

Den samlade upprördheten hos journalister, politiker och hjälporganisationer går inte att ta miste på. Janne Josefsson har gett sig på ett närmast heligt begrepp “barnfattigdom”. En animerad diskussion om ett luddigt begrepp tar fart. Att organisationerna fifflat med siffror och vantolkat underlag , kommer i skymundan. Om man säger sig arbeta för de sämst ställda åtnjuter man ett privilegium, ens sakuppgifter granskas sällan eller aldrig av media. Utsätts man mot förmodan för granskning, handlar det oftast om att någon förskingrat de surt insamlade slantarna. Utsatta barn har också blivit medias egen snuttefilt. “…och värst drabbas barnen”. En trusim som riskfritt kan användas snart sagt i vilket reportage som helst. Idag nästan lika vanlig som att ett inslag avslutas med en dörr som stängs.

Låt oss gå drygt tjugofem år tillbaka i tiden, till mitten av det giriga åttiotalet. Insamling och opinionsarbete har fram till nu oftast skötts av hjälporganisationernas egna informationsavdelningar. Relativt amatörmässiga kampanjer och frivilligas skramlande med bössor har stått för lejonparten av insamlingsresultatet. Budskapen är oftast enkla, “Stöd insamlingen för torkans offer”, en talande bild, ett postgironummer.Nu gör konsulter, PR-firmor och reklambyråer sitt intåg i branchen. Sättet att kommunicera förändras drastiskt. Kampen om mediautrymme har hårdnat, budskapen blir mer raffinerade.

Så, på Wembley sommaren 1985, får en rocksångare plötsligt 400 miljoner människor att skänka 1,5 miljard kronor till Afrika. -“We are the world!” I takt med att insamlingsresultaten nu ökar raskt, får konsulter och marknadsförare ett allt större inflytande över budskapen. Innehåll och kvalité i verksamheten, kommer i skymundan. Ett symbiotiskt förhållande mellan olika aktörer växer sig allt starkare. Näringslivet som vill förknippas med etik, miljö och moral, media som okritiskt tar till sig organisationernas budskap och politiker som inte är sena att haka på. Insamlingsgalorna avlöser varandra, både i statstelevisionen och de nya kommersiella kanalerna. Den senare ökände insamlingschefen på Röda Korset och Cancerfonden, den för förskingring till fängelse dömde Johan af Donner, myntar begreppet “Humantrenden”. Den tidigare jungfruliga välgörenhetsbranchen domineras nu av marknadsförarna och omsorgen om de egna varumärkena blir allt viktigare.

Jag arbetar själv vid den här tiden i branchen. I april 1989 är jag för tredje gången i Armenien, som fyra månader tidigare drabbats av en förödande jordbävning. De få biståndsarbetare som fortfarande är kvar, bekräftar bilden av en hjälpinsats som gått fullständigt överstyr. När medias intresse för den akuta katastrofen avtog, drog också de internationella organisationerna tillbaka stora delar av sin verksamhet. En chefsdelegat på plats är självkritisk.
-“Vi har fokuserat för mycket på att tillfredställa våra givare, på våra egna problem och behov”.
En äldre man framför mig slår ut med händerna och undrar hur han någonsin ska kunna få någon hjälp. Han är bitter och uppgiven. Jag tar en bild av honom. Den blir så småningom en affisch för den självrannsakande film jag producerar. Föga anar jag i detta ögonblick att den gamle mannen utanför Spitak, drygt ett och ett halvt år senare, ska blicka ner mot mig från en stortavla vid Hornstull och säga:
-“Tack för att jag lever”.
I det tidiga nittiotalet drar sig inte marknadsförarna för att använda rent påhittade citat, ihop med bilder på människor som alla inblandade vet uttryckt något helt annat.

I januari 2010 drabbas det fattiga och av politiskt vanstyre hårt sargade Haiti av en förödande jordbävning. Skalvet är det kraftigaste i regionen på över tvåhundra år. Hjälporganisationer från hela världen skyndar till undsättning. Det har gått drygt tjugo år sedan skalvet i Armenien och historien ska nu upprepa sig. Bara tio dagar efter katastrofen får en ledare i den ansedda medicinska tidskriften The Lancet stor uppmärksamhet. I artikeln anklagas hjälporganisationerna för att bete sig som konkurrensinriktade storföretag, där syftet med aktiviteterna alltför ofta är att få uppmärksamhet i media. The Lancet, som i många år hållit ett öga på biståndsbranchen, hävdar också att marknadsföring och vårdandet av egna varumärken tagit sig alldeles för stora proportioner. The Lancet konstaterar också att arbetet på platsen ofta blir en tävling, där organisationerna försöker överglänsa varandra. Ledarskribenten avslutar med:
”Det blir alltmer uppenbart att många hjälporganisationer ser mer till sina egna intressen, snarare än vad som vore bäst för de människor man säger sig vilja hjälpa”.

Det är här problemet ligger. I kampen om utrymmet i det tilltagande informationsflödet tummas på saklighet och kvalité, till förmån för egna interna syften. Det ädla syftet får oftast media och politiker att okritiskt svälja budskapet. I slutänden ett hån mot de människor som faktiskt lider och istället förtjänar allt vårt stöd och att bli bemötta med värdighet och respekt. Inte att någon klistrar citat utan ett uns av sanning på bilder av deras ansikten, eller tolkar siffror och underlag som fan läser bibeln. I förlängningen gynnas också de främlingsfientliga och odemokratiska krafter i SD:s utmarker, som av hävd odlar paranoida konspirationsteorier gentemot media, politiker och etablerade krafter i samhället.

Att det finns barn som far illa i Sverige idag, råder det ingen tvekan om. Det finns också relevanta begrepp att använda. Resurssvaga, ekonomisk utsatthet, utanförskap t.ex. Även om det inte låter lika dramatiskt.

 

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.