Det är våren 2009. Röda korsets kommunikationsdirektör, Johan af Donner, har tagit initiativ till en serie föreläsningar på sin sons internatskola, Lundsberg. Han håller själv den inledande föreläsningen på temat ”Ingenting är omöjligt. Tyngdpunkten ligger på ”Värdet av ideella insatser som en merit på en framtida arbetsmarknad” samt att ”De mjuka värdena miljö, etik, moral etc. får allt större betydelse i det moderna samhället”. På skolans hemsida skriver ledningen lyriskt om föreläsningarna, som ska ha rönt stor uppskattning bland eleverna. En uppföljning är redan planerad. En månad senare tvingas Johan af Donner lämna Röda korset.

Låt oss gå drygt tjugo år tillbaka i tiden, året är 1988. På en gammal damcykel, iförd en flaxande paletå trampar Johan af Donner för första gången upp mot Röda korsets huvudkontor på Gärdet. Med en retorik som får all världens truismer att låta som något revolutionerande nytt, predikar han under anställningsintervjun etik och moral, samt förutspår ”humantrendens” intåg i samhället. Organisationen är idel öra. Johan af Donner sjunger välgörenhetens lov. Det giriga åttiotalet går snart mot sitt slut.

Insamlingsorganisationer har på något sätt alltid varit predestinerade till att bli tummelplats för tvivelaktiga existenser. Ekonomiska oegentligheter, fiffel i stort och smått är ingalunda något nytt fenomen i branschen och Röda korset har på intet sätt varit förskonat genom åren. Bedrägliga handläggare, tjänstemän i chefsställning lierade med dubiösa speditionsföretag, fifflande distriktssekreterare och diverse tvivelaktiga anställningar på central chefsnivå. Listan kan göras relativt lång. Normalt sett hade ett företag med den utsattheten infört fler och hårdare kontrollstationer, skärpt vaksamheten och varit lyhörd för potentiella sociopater i de egna leden. När Johan af Donner i nådens år 1988 anställs på Röda korset, är det dock ingen som bemödar sig om att ta några som helst referenser på honom från tidigare anställningar. Något som senare ska visa sig bli ödesdigert.

Den tidigare bilden av Röda korset som opinionsbildare och whistleblower” i t.ex. klimat, aids och flyktingfrågor, har börjat blekna. Förre generalsekreteraren Anders Wijkman, internationellt erfaren och med stort personligt engagemang i humanitära frågor, hade manövrerats ut ur organisationen något år tidigare. Wijkman är nu, med benäget bistånd av en organisationskonsult, ersatt av mediokra chefskrafter med obefintlig erfarenhet av internationellt biståndsarbete och oklar humanideologisk kompass. Insamlingsresultaten och den egna självbilden blir istället allt viktigare mått på framgång…och inte som man kanske skulle förledas tro, kostnadseffektivitet, kvalitetssäkring och opinionsbildning.

Den unge adelsmannens charm och lite gammalmodiga klädstil går hem på Gärdet och den af Donnerska paletån visar sig raskt kunna vändas lite hur som helst, beroende på vilka vindar som för tillfället blåser genom organisationen. I början av nittiotalet avlider hastigt Madeleine Diedrichs, som under många år varit insamlingsansvarig. Johan af Donner blir nu Röda korsets insamlingschef. Reklambyråer och konsulter kontrakteras och organisationen blir alltmer narcissistisk i sin framtoning. Insamlingsresultaten ökar och den egna fasaden poleras som aldrig förr. I nittiotalets första julkampanj trumpetar jättelika affischer och helsidesannonser från Brindfors reklambyrå ut den egna förträffligheten. Där finns också bilder på katastrofdrabbade människors ansikten, i vilkas mun man inte drar sig för att lägga rent påhittade citat som ”Tack för att jag lever”. I humantrendens tid har truismerna nu också hamnat på stortavlor.

Det är en vårdag i April 1989, jag befinner mig i en liten by utanför Spitak, i dåvarande Sovjetrepubliken Armenien. Den äldre mannen framför mig slår ut med händerna. I en sliten kavaj, uppknäppt skjorta och i sin traditionella jättelika keps utstrålar han stolthet och värdighet, men han är ledsen och arg. -“Ursäkta mina tårar”. Karen lille vän, berätta för dem”. Min tolk Karen Minassian, som varit min trogna följeslagare redan från min första resa hit fyra månader tidigare, översätter hans berättelse. ”Vi bor i en gammal redskapsvagn. Ingenting har vi fått, ingen har kunnat hjälpa oss med ordentligt tak över huvudet . Den gamle mannens ansikte etsar sig fast i mitt minne. Den film jag producerar för internationella Röda korset är kontroversiell. Den 8 december 1988 har en förödande jordbävning ödelagt tre större städer Leninakan, Spitak och Stephananvan. Minst 25.000  människor mister livet, 500.000 blir hemlösa. Antalet skadade går inte att överblicka.

Fyra månader tidigare har jag för första gången landat i huvudstaden Yerevan. I ett jättelikt transporplan från ryska Aeroflot har vi flugit från Geneve, internationella Röda korsets chef, den förre finländske utrikesministern Pär Stenbäck, min ljudtekniker Anders Larsson och jag själv. Vi är inte ensamma. På den normalt sömniga lilla flygplatsen trängs ett femtiotal transportflygplan från hela värden. Kaoset är totalt. För första gången på över sjuttio år har Sovjetunionen öppnat sina gränser för internationell hjälp. För biståndsvärlden är detta jungfrulig mark. De flesta internationella organisationer är redan på plats. Hjälpsändningarna strömmar in. Det lackar mot jul och givmildheten i väst vet inga gränser. Vi reser runt i de drabbade städerna, möter människor som förlorat allt, träffar skadade på sjukhusen, filmar och intervjuar. En kväll blir vi hastigt körda till ett av de statliga palatsen i Yerevan. Vi lotsas genom korridorer och upp för trappor, överallt står soldater med Kalashnikovs på post. En dubbeldörr slås upp, vi visas in. Mitt i rummet står Sovjetunionens regeringschef Nikolaj Ryzjkov och delar av politbyrån. Vi skakar hand. Pär Stenbäck lägger ut texten.  ”Gensvaret har varit mycket generöst. Vi behöver inte mer pengar. Vi är redo att sätta igång arbetet”. En vecka senare lämnar jag Armenien. Tillsammans med ett amerikanskt räddningsteam flygs vi genom US Air Guards försorg ut via Incirlik Airforce Base i Turkiet. På julafton intervjuas jag i SVT:s Aktuellt. ”-Hjälpen är på plats, de svårast skadade omhändertagna, nu gäller det att ge människor tak över huvudet”.

Två månader senare, i mitten av februari, återvänder jag till Armenien. Till min förvåning upptäcker jag att de flesta hjälporganisationer avvecklat större delen av sin verksamhet. Materielen från hjälpsändningarna ligger till stor del oanvänd i förråd. Förklaringen är i många fall enkel. Där finns mediciner med text på främmande språk som ingen förstår. Dialysapparater står oanvända i avsaknad av utbildad inhemsk personal. Där finns kaminer avsedda för bränslen som inte finns att tillgå i landet. Listan på missriktat bistånd kan göras lång. Många förråd har dessutom fallit i händerna på korrupta myndighetspersoner och tvivelaktiga lokala röda korsföreträdare. Det få biståndsorganisationer som är kvar har istället börjat ägna sig åt att bygga mer långsiktiga projekt, som kliniker och mindre sjukhus på platser anvisade av myndigheterna, utan garantier för att där någonsin kommer att byggas några nya samhällen. Det skriande behovet är fortfarande tak över huvudet, men det är det väldigt få som ägnar sig åt att tillgodose. Istället bygger man monument att visa upp för sina givare. Jag filmar allt detta och reaktionen hos Svenska Röda korset låter inte vänta på sig. Den nya ledningen vill att jag åker tillbaka en tredje gång för att också filma sådant som kan ge en mer ”korrekt” bild av förhållandena.

I april är jag alltså tillbaka. Röda korsets egna delegater på plats bekräftar åter igen bilden av en hjälpinsats som gått fullständigt överstyr. När medias intresse för den akuta katastrofen avtog, drog också de internationella biståndsorganisationerna tillbaka stora delar av sin verksamhet. De flesta som blev hemlösa lever fortfarande i provisoriska skjul, eller i tält.

Internationella Röda korsets egen chefsdelegat på platsen, Micael Behr är självkritisk.

-” Vi har fokuserat för mycket på att tillfredställa våra givare, på våra egna problem och behov. Vi har inte fullt ut accepterat att de största behoven finns här. ”

Den äldre mannen framför mig slår ånyo ut med händerna och undrar hur han någonsin ska kunna få någon hjälp. Jag tar en bild av honom. Den blir så småningom en affisch för den självrannsakande film jag producerar för Internationella Röda kors federationen i Geneve, men som Svenska Röda korset med alla till buds stående medel kommer att försöka stoppa. Föga anar jag i detta ögonblick att den gamle mannen utanför Spitak, drygt ett och ett halvt år senare, ska blicka ner mot mig från en stortavla vid Hornstull och säga   ”-Tack för att jag lever”



I det tidiga nittiotalet trampar Johan af Donner vidare. Trots bank- och fastighetskris klirrar det fortfarande glatt i insamlingsbössorna. Under denna sin första sejour i organisationen, börjar han använda Röda korsets kreditkort för egna inköp. Trots upprepade tillsägelser fortsätter missbruket och han fråntas så småningom kortet. Vid den här tiden kommer det också initierade brev till ledningen, i vilka det varnas för Johan af Donner. Det hävdas bl.a. att han förfalskat sina högskolebetyg, att han har psykopatiska drag och att han fått sparken från tidigare arbetsgivare på grund av stöld och ekonomiska oegentligheter. Johan af Donner bedyrar sin oskuld och ingen i ledningen bemödar sig med att ytterligare kontrollera uppgifterna. Allt detta borde Röda korsets nuvarande generalsekreterare Christer Zettergren kunna dra sig till minnes, eftersom han vid den här tidpunkten redan arbetar i en ledande befattning på Röda korsets centralstyrelse.

Under nittiotalets andra hälft snurrar insamlingsmaskineriet allt snabbare, TV-galor och insamlingskampanjer avlöser varandra och den gamla damcykeln är ersatt av betydligt raskare färdmedel. 1997 lägger Johan af Donner in en högre växel och färden ställs mot Cancerfonden, där han blir informations- och insamlingschef. Vad som nu händer framgår med all önskvärd tydlighet av förundersökningen och åklagarens åtalsframställan. Det extravaganta levernet eskalerar och månandet om den egna självbilden tar sig allt mer bisarra proportioner.

Några år senare är plötsligt Johan af Donner tillbaka på Röda korset. Christer  Zettergren, som nu blivit generalsekreterare, återanställer 2004 sin gamle kompis Johan som kommunikationsdirektör. Det dröjer inte länge förrän medarbetare på olika håll i organisationen höjer ett varnande finger för Johan af Donners framfart. Det kommer rapporter från medarbetare som tvingats bestyrka fakturor de inte känner igen. Rykten tar fart, folk mår dåligt, men ingen i ledningen tar oron på allvar.

En enig riksstämma väljer 2008 den förre partiledaren och tidigare socialministern, numera styrelseproffset, Bengt Westerberg till ordförande för Svenska röda korset. Westerberg anställs också på heltid, med en lön så rundligt tilltagen att den överglänser många styrelseordföranden i börsnoterade storbolag. Detta trots att generalsekreterare Zettergren nyligen fått klä skott för sin höga lön. Zettergren har också efter kritik tvingats byta ut sin tjänstebil till en mindre och miljöklassad dito.

Ordförande Westerberg försvarar de höga ersättningsnivåerna. -”Vi måste ha kompetenta människor anställda här hemma i Sverige och det kostar pengar”.

Den18 april i råttans år 2009, avslutar Johan af Donner sin föreläsning på Lundsberg med att tala om ”Betydelsen av visioner, mål och ett positivt synsätt på livet”. Samtidigt på Röda korsets kansli i Stockholm, har sent omsider en intern granskning av kommunikationsdirektörens räkenskaper inletts. Söndagen den 24 maj kallas han upp till huvudkontoret och tvingas skriva under sin egen avskedsansökan. På Lundsberg, ska det inte bli några fler föreläsningar signerade Johan af Donner.

När skiten så småningom hamnar i den berömda fläkten, försöker först Christer Zettergren och Bengt Westerberg tona ner det hela. Westerberg, som efter sin tid som partiledare och minister borde ha en viss erfarenhet hur man hanterar krissituationer, hävdar först att det bara handlar om några otillåtna extraknäck. Någon förskingring är det absolut inte tal om.  Zettergren å sin sida uppskattar skadan till några hundra tusen. Varför man valt att polisanmäla Johan af Donner, förblir till en början oklart.

När polis och åklagare är klara med förundersökningen, visar det sig att Röda korset svindlats på minst 5,2 miljoner, Cancerfonden på 2,5 miljoner.  Hur var detta möjligt, att en person i ledande befattning, med så uppenbart extravaganta vanor, inte tilldrog sig den minsta misstanke från ansvariga, trots att det hyttes med varnande fingrar i luften? Breven från nittiotalet rörande Johan af Donners vandel, är också som bortblåsta. Frågan som nu ställs är, varför den välavlönande och kompetenta ledningen inte har upprättat fungerande rutiner för den interna kontrollen och styrningen? Fixeringen kring den egna självbilden har till slut förträngt förmågan hos Röda korsets ledning att se verkligheten med vanligt sunt förnuft.

Den 12  januari i år drabbas det fattiga och av politiskt vanstyre hårt sargade Haiti av en förödande jordbävning.  Skalvet är det kraftigaste i regionen på över tvåhundra år. Hjälporganisationer från hela världen skyndar till undsättning. Det har gått drygt tjugo år sedan skalvet i Armenien och historien ska nu upprepa sig. Bara tio dagar efter katastrofen får en ledare i den ansedda medicinska tidskriften The Lancet stor uppmärksamhet. I artikeln anklagas hjälporganisationerna för att bete sig som konkurrensinriktade storföretag, där syftet med aktiviteterna alltför ofta är att få uppmärksamhet i medierna. The Lancet, som i många år hållit ett öga på biståndsbranchen, hävdar också att marknadsföring och vårdandet av egna varumärken tagit sig alldeles för stora proportioner hos organisationerna. The Lancet konstaterar också att arbetet på platsen ofta blir en tävling, där organisationerna försöker överglänsa varandra. Trots att det ofta finns inhemska organisationer på gräsrotsnivå, som har bättre lokala nätverk i det drabbade området och därför många gånger är bättre skickade att få hjälpen på plats. Ledarskribenten avslutar med: ”Även om det kan ses som osmakligt att granska och kritisera hjälporganisationernas motiv i skuggan av Haiti, så måste biståndsbranchen, precis som alla andra branscher kunna bli föremål för utvärdering, inte bara finansiellt utan även hur det praktiska arbetet fungerar, från huvudkontoret till ute på fältet. Det blir alltmer uppenbart att många hjälporganisationer ser mer till sina egna intressen, snarare än vad som vore bäst för de människor man säger sig vilja hjälpa.”

Micael Behrs’s ord i filmen från Armenien 1989 är sedan länge glömda, trots det rabalder de orsakade tjugo år tidigare. -” Vi har fokuserat för mycket på att tillfredställa våra givare, på våra egna problem och behov. Vi har inte fullt ut accepterat att de största behoven finns här.”

Efter att finansmannen Roger Akelius valt att stödja offren i Haiti genom att skänka 100 miljoner kronor till SOS Barnbyar, med motiveringen att dess styrelseordförande arbetar idéellt, tilltar kritiken mot Bengt Westerbergs arvode och generalsekreterare Zettergrens lön.

Den 11 februari skriver Röda korsets internationella programsamordnare, Per Allan Olsson, på DN Debatt: ”Svenska Röda korset har varit en väl skyddad bastion. Varumärket – det höga uppdraget, det en gång så oantastliga – har länge skyddat ledningen mot kritik. Både utifrån och inifrån. Ledningen har inte heller sett riskerna med en så pass hårt tyglad, hierarkisk organisation. Det har funnits en ledningskultur med stark inbördes lojalitet som hämmat – eller tystat – en intern debatt. Och en problematisk rekryteringspolitik – inte bara när det gäller återanställningen av den för detta kommunikationschefen”

Det är illa nog att kommunikationsdirektören Johan af Donner, med till förakt gränsande nonchalans, har missbrukat förtroendet hos organisationens personal, medlemmar och frivilliga. I förlängningen kommer också det röda korset att inför givare och sponsorer vara solkat för lång tid framöver. Vid den kommande tingsrättsförhandlingen kommer många frågor att ställas. Röda korsets ledning kommer att tvingas svara på hur man hela tiden kunnat vara ovetande, varför den interna kontrollen och styrningen inte fungerat, hur det kom sig att personalens varningar inte togs på allvar. Frågor om ersättningsnivåer och administrationskostnader kommer också att kräva entydiga svar från ledningens sida. Ansvaret vilar tungt på generalsekreterare Zettergren och ordförande Westerbergs axlar när rättegången startar nästa vecka.

En högt uppsatt chef på en internationell organisation i Geneve, med mycket god insyn i Röda korset, anförtrodde mig för många år sedan.

När jag går i pension, ska jag skriva en bok om min tid i biståndsbranchen.

-Vad ska den heta frågade jag.

-”Relief beyond belief” blev svaret.

Han hade också en alternativ titel ”Red Cross / Doublecross”

Jag undrar om kapitlet Svenska Röda korset får plats där?

Advertisements