Ändamålet helgar medlen?

January 18, 2013

Den samlade upprördheten hos journalister, politiker och hjälporganisationer går inte att ta miste på. Janne Josefsson har gett sig på ett närmast heligt begrepp “barnfattigdom”. En animerad diskussion om ett luddigt begrepp tar fart. Att organisationerna fifflat med siffror och vantolkat underlag , kommer i skymundan. Om man säger sig arbeta för de sämst ställda åtnjuter man ett privilegium, ens sakuppgifter granskas sällan eller aldrig av media. Utsätts man mot förmodan för granskning, handlar det oftast om att någon förskingrat de surt insamlade slantarna. Utsatta barn har också blivit medias egen snuttefilt. “…och värst drabbas barnen”. En trusim som riskfritt kan användas snart sagt i vilket reportage som helst. Idag nästan lika vanlig som att ett inslag avslutas med en dörr som stängs.

Låt oss gå drygt tjugofem år tillbaka i tiden, till mitten av det giriga åttiotalet. Insamling och opinionsarbete har fram till nu oftast skötts av hjälporganisationernas egna informationsavdelningar. Relativt amatörmässiga kampanjer och frivilligas skramlande med bössor har stått för lejonparten av insamlingsresultatet. Budskapen är oftast enkla, “Stöd insamlingen för torkans offer”, en talande bild, ett postgironummer.Nu gör konsulter, PR-firmor och reklambyråer sitt intåg i branchen. Sättet att kommunicera förändras drastiskt. Kampen om mediautrymme har hårdnat, budskapen blir mer raffinerade.

Så, på Wembley sommaren 1985, får en rocksångare plötsligt 400 miljoner människor att skänka 1,5 miljard kronor till Afrika. -“We are the world!” I takt med att insamlingsresultaten nu ökar raskt, får konsulter och marknadsförare ett allt större inflytande över budskapen. Innehåll och kvalité i verksamheten, kommer i skymundan. Ett symbiotiskt förhållande mellan olika aktörer växer sig allt starkare. Näringslivet som vill förknippas med etik, miljö och moral, media som okritiskt tar till sig organisationernas budskap och politiker som inte är sena att haka på. Insamlingsgalorna avlöser varandra, både i statstelevisionen och de nya kommersiella kanalerna. Den senare ökände insamlingschefen på Röda Korset och Cancerfonden, den för förskingring till fängelse dömde Johan af Donner, myntar begreppet “Humantrenden”. Den tidigare jungfruliga välgörenhetsbranchen domineras nu av marknadsförarna och omsorgen om de egna varumärkena blir allt viktigare.

Jag arbetar själv vid den här tiden i branchen. I april 1989 är jag för tredje gången i Armenien, som fyra månader tidigare drabbats av en förödande jordbävning. De få biståndsarbetare som fortfarande är kvar, bekräftar bilden av en hjälpinsats som gått fullständigt överstyr. När medias intresse för den akuta katastrofen avtog, drog också de internationella organisationerna tillbaka stora delar av sin verksamhet. En chefsdelegat på plats är självkritisk.
-“Vi har fokuserat för mycket på att tillfredställa våra givare, på våra egna problem och behov”.
En äldre man framför mig slår ut med händerna och undrar hur han någonsin ska kunna få någon hjälp. Han är bitter och uppgiven. Jag tar en bild av honom. Den blir så småningom en affisch för den självrannsakande film jag producerar. Föga anar jag i detta ögonblick att den gamle mannen utanför Spitak, drygt ett och ett halvt år senare, ska blicka ner mot mig från en stortavla vid Hornstull och säga:
-“Tack för att jag lever”.
I det tidiga nittiotalet drar sig inte marknadsförarna för att använda rent påhittade citat, ihop med bilder på människor som alla inblandade vet uttryckt något helt annat.

I januari 2010 drabbas det fattiga och av politiskt vanstyre hårt sargade Haiti av en förödande jordbävning. Skalvet är det kraftigaste i regionen på över tvåhundra år. Hjälporganisationer från hela världen skyndar till undsättning. Det har gått drygt tjugo år sedan skalvet i Armenien och historien ska nu upprepa sig. Bara tio dagar efter katastrofen får en ledare i den ansedda medicinska tidskriften The Lancet stor uppmärksamhet. I artikeln anklagas hjälporganisationerna för att bete sig som konkurrensinriktade storföretag, där syftet med aktiviteterna alltför ofta är att få uppmärksamhet i media. The Lancet, som i många år hållit ett öga på biståndsbranchen, hävdar också att marknadsföring och vårdandet av egna varumärken tagit sig alldeles för stora proportioner. The Lancet konstaterar också att arbetet på platsen ofta blir en tävling, där organisationerna försöker överglänsa varandra. Ledarskribenten avslutar med:
”Det blir alltmer uppenbart att många hjälporganisationer ser mer till sina egna intressen, snarare än vad som vore bäst för de människor man säger sig vilja hjälpa”.

Det är här problemet ligger. I kampen om utrymmet i det tilltagande informationsflödet tummas på saklighet och kvalité, till förmån för egna interna syften. Det ädla syftet får oftast media och politiker att okritiskt svälja budskapet. I slutänden ett hån mot de människor som faktiskt lider och istället förtjänar allt vårt stöd och att bli bemötta med värdighet och respekt. Inte att någon klistrar citat utan ett uns av sanning på bilder av deras ansikten, eller tolkar siffror och underlag som fan läser bibeln. I förlängningen gynnas också de främlingsfientliga och odemokratiska krafter i SD:s utmarker, som av hävd odlar paranoida konspirationsteorier gentemot media, politiker och etablerade krafter i samhället.

Att det finns barn som far illa i Sverige idag, råder det ingen tvekan om. Det finns också relevanta begrepp att använda. Resurssvaga, ekonomisk utsatthet, utanförskap t.ex. Även om det inte låter lika dramatiskt.

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: