Bristen på självinsikt, oförmågan att konkretisera sin svulstiga retorik och att det titt som tätt ”pratade för honom”, gjorde Håkan Juholt redan från början till en omöjlig partiledare. Misslyckandet är i grunden självförvållat. Ansvaret ligger däremot hos det socialdemokratiska partiet självt. Främst hos den valberedning som mars förra året, med berått mod, lurade en person med hybriska drag, att själv kasta sig till vargarna. Men också hos en partiledning som redan efter den första skandalen borde ha tagit sitt ansvar, för det som i lördags till slut ändade, främst i  personlig tragik. Ovärdigt? Självklart!

Men… innan veckan är slut har vi förmodligen en ny partiledare.

Tally-ho!

Uppdatering tisdag 28 juni

Jag är varken politiskt korrekt, eller tillhör någon mediavänster som vill förtiga sanningar, vilket konspirationsteoretikerna som vanligt vill göra gällande. Jag kan tillstå att jag ibland läser Per Gudmundson med viss behållning, men helgens ledare gjorde mig betänksam.

Gudmundson är skicklig när han åtlar och gillrar sin fälla. Vips, så blev främlingsfientligheten rumsren… så rumsren att den till slut fick plats i SvD:s finrum.

Texten utstrålar inget annat än just främlingsfientlighet, om än polerad. En försåtlig drapa om brottsbenägenhet, utan andra variabler än nationell tillhörighet. Att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken – när blev det en nyhet? Vad förväntas jag som läsare att göra med informationen? Vilka konstruktiva tankar ska den få mig att tänka?

Som grädde på moset hjälper Gudmundson mig lite på traven, med några ”tankar ur luften”… Utvisning, dra ner på flyktinginvandringen, samt kryptiska formuleringar som att regeringar ”anser sig” vara förbundna av internationella överenskommelser. Tankar som han sen klädsamt försöker nyansera. En ulv i fårakläder!

Resultatet? Split och splittring sås mellan människor, salt strös i såren på den stora majoritet flyktingar och invandrare som inte begår brott… och mörkermännen får ny luft. Inte minst i kommentarsfälten på nätet.

Jag valde att inte publicera kommentarerna på min blogg, där en av de mer hovsamma var en anonym arbetsförmedlare, som just plockat ner några av tankarna ur luften. Slutsatsen;  ”Dom som kommer under asyltäcket är ej dom som kommer att rädda pensionerna”. ( Förhoppningsvis har AF:s ledning en annan syn på saken ).

Det handlar om individer, inte grupper, som begår brott. Det handlar inte om vi och dom. Det är så krig startar. När gränser, nationer och etnicitet blir viktigare än just människor… men ingen har uttryckt det bättre än en blatte, Mustafa Can:

 ”Historien visar att när människan i övermod upphör att intressera sig för omvärlden, när hon mister sin nyfikenhet och i stället isolerar sig i självtillräcklighet, när hon i stället för att blicka bortom bygden blir en lokal trivselfundamentalist, när hon vårdar sin kroniska oskuld och tröstar sig med tron på sin egen moraliska och kulturella överlägsenhet, när hon sätter en absolut och oöverskridlig gräns vid etniciteten, religionen eller bygden – ja, då börjar dödsklockorna alltid att ringa.”

______________________________________________________________

Ursprunglig bloggpost

Per Gudmundson skriver på ledarplats i SvD. Brottslighet bland invandrare borde oroa alla partier.

Han tar ett rejält avstamp… i en norsk rapport… trots att där fastslås att den absoluta majoriteten av alla brott begås av norrmän. Men det är vissa invandrargruppers överrepresentation i brottsstatistiken som väcker Gudmundsons intresse. Ursprungsländer med högst procentandel gärningsmän var Marocko, Iran, Somalia och Irak. Invandrare från Norden, Västeuropa och Nordamerika begick brott i mindre utsträckning.

Samtidigt finns invandrargrupper som är underrepresenterade i statistiken. Kineser och filipiner är mindre brottsbenägna än befolkningen i övrigt. Andra som inte är överrepresenterade är personer från Bosnien, Polen, Ryssland, Afghanistan, Indien, Sri Lanka, Thailand, Turkiet m.fl. länder. Detta bekymrar dock inte Gudmundson nämnvärt.

Vad händer om vi bryter ner statistiken? Vilka siffror får vi om vi jämför illitterata, arbetslösa unga norrmän med motsvarande invandrargrupp? Är brottsbenägenheten bland iranska överläkare högre än hos de norska kollegorna? Vad betyder det att bland lika många åtalade, så fälls procentuellt fler invandrare än infödda. Vilken betydelse har det att unga män alltid är överrepresenterade i brottstatistiken och att unga män är överrepresenterade i invandringen? Hur ser statistiken ut när det gäller skatte- och förmögenhetsbrott? Kan man överhuvudtaget dra några slutsatser av detta?  Naturligtvis inte.

Att de sämst ställda grupperna i samhället alltid har varit överrepresenterade i den traditionella brottstatistiken, nämner inte Gudmundson ett ord om. Att socioekonomisk status skulle vara en viktig parameter i sammanhanget, tycks inte bekymra honom det minsta.

När Per Gudmundson, med grumlig statistik som verktyg, försöker vinna billiga populistiska  poäng, framstår han som inget annat än rasist och Jimmie Åkessons handgångne man. Något som i grunden borde oroa SvD:s redaktionsledning.

”Vi och dom” diskussioner leder aldrig till något konstruktivt och är djupt ovärdiga… inte minst SvD:s ledarsida.

I morse fastnade jag som hypokondrisk bilägare framför Bilprovningens nypublicerade statistik över modellrelaterade fel. Alltid skojigt om ens eget märke klarat sig bra, tänkte jag och började plöja igenom tabellen

Ju mer jag läste, desto mindre förstod jag. Vad visade egentligen siffrorna framför mig?

Om man besiktigat 75 bilar av ett visst märke och antalet modellrelaterade fel är 0,1%. Vad innebär det? 0,1% av 75 = 0,075, dvs mindre än ett. Kan det bli mindre än ett fel, eller mindre än en bil? Hm…eller hittade man 8 fel på 75 bilar, 8/75 = 0,10, eller 11 fel på 75 = 0,14?

Jag läste vidare, men blev inte klokare för det.

Vad säger en statistik där antalet besiktigade bilar av ett visst märke varierar mellan 75 och 6462? …eller där vägmätarställningen varierar mellan 2364 mil och 10455 mil? Ingår yrkeskörda taxibilar? Hm…Det kanske i så fall kan förklara de höga körsträckorna på Saab95, Volvo V70 och Volkswagen Caravelle.

Jag plöjde vidare.

Om 85st sommarkörda Porschar, med en snittsträcka på 2 558 mil, har 0,1% fel och 557 taxikörda Volkswagen Transporter, med i snitt 10 455 mil på mätaren, har 5,9% fel? Hur många fel har då en Porsche som gått som skolskjuts efter 10.000 mil?

Kände plötsligt att jag nog inte är smartare än en femteklassare. Kan man få stanna här? Jag tar pengarna och går, kanske räcker till en ny cykel i alla fall…

Nyheter24 hänger också på.

En enkel sökning på Google, ”bin Laden +body”, ger vid handen att bilden är ett taffligt montage.

Den kommer från en knäppsajt, där George W Bush påstås annonsera bin Ladens död, redan 2006.

Detta till trots är den efter en kort stund etablerad sanning. I över en timme ligger bilden ute på Aftonbladets webupplaga, okommenterad.

På Twitter börjar folk så sakteliga bli generade över att ha länkat till ett fejk. Syrliga kommentarer skrivs. Nyheter24 plockar raskt bort bilden, när sanningen blir uppenbar. På Aftonbladet har man tydligen just idag slutat att följa Twitterflöden, för där blir den kvar. Det tar ytterligare minst en timme innan den kommenteras: ”Uppges vara beviset för att terrorledaren är död.”säger man nu och hänvisar till pakistanska medier.

Senare på förmiddagen utropar Aftonbladet: ”Bilden på den döde terrorledaren kan vara fejk. Uppgavs vara beviset för att Usama bin Laden är död. Publicerades i pakistanska medier.”  Bilden ligger fortfarande kvar.

Vid lunchtid trumpetar man i triumf: ”Publicerade fejkad bild på liket. Publicerades i pakistanska medier”

Simsalabim, så var skulden någon annans, dvs. de opålitliga pakistaniernas.

På Aftonbladet, där man ev. är smartare än en femteklassare, visste man naturligtvis redan från början var bilden kom ifrån. Med till förakt gränsande cynism gentemot läsarna, valde man ändå att använda den.  Att Aftonbladet ger sig hän åt att fabricera lögner, är väl inte så förvånande. Att man däremot fick så stor draghjälp av twittrande mediefolk, var nog betydligt mer otippat. Vad var det som hände? Vad fick plötsligt så många vanligtvis sansade journalister att förtränga varje uns av förnuft och källkritik och glatt bidra till att sprida ett så uppenbart fejk?

Självsanering påbjudes! …och här räcker det inte med en WC-anka.

Uppdatering måndag em.

Lite senare, i en annan del av träsket, gör sig plötsligt Expressens chefredaktör Thomas Mattsson själv till dagens hjälte

- Det är en svår balansgång för alla nyhetsförmedlare att försöka återge vad som hänt och vad som rapporteras, men att samtidigt försöka förhålla sig självkritiskt… säger Mattsson. - Den svåra frågan för oss i morse var den bild som många medier publicerade och som påstods föreställa den döde bin Ladin. Bilden spreds i CNN, i Sky News och även i svensk media… men vi blev tveksamma till äktheten och avstod den på löpsedel och förstasida i extraupplagan och skrev inne i tidningen att den inte har kunnat verifieras.

Istället löste Expressen detta galant genom att göra en artikel om det hela. “Expressen tveksam till bilden alla visar”… och vips så kunde man ändå publicera bilden.

Att bilden funnits på nätet i flera år gick redan tidigt i morse att ta reda på.  Med några få knapptryck och en enkel Googlesökning gick det på några få sekunder att hitta den på en gammal knäppsajt. Montaget var dessutom mycket taffligt gjort. Trots detta försöker Mattsson göra det till ett journalistiskt dilemma i den högre skolan.

Tänk om tabloiderna kunde visa samma omsorg när det gäller andra uppenbara excesser.

En reflektion i dessa Twittertider.

Idag skrev @Smulgubbe: …när man vill prata om något svårt på nätet och det liksom är lättare att skoja om det…

För drygt tjugo år sedan gjorde jag en reklamfilm med Sighsten Herrgård. För er som inte minns eller var med… Sighsten var designer, modelejon, omslagspojke och festprisse. På väggen i sitt badrum hade han bilder och konst, bl.a. annat ett signerat porträtt på prinsessan Lilian, “To Sighsten, the most handsome man in the world”.  Han blev min vän. Vi kände varandra under en kort tid. Innan han gick bort.

Jag hade andra vänner också, långt från Sighstens glamorösa värld… vilken jag själv aldrig var en del av. Mina andra vänner drog gärna grova skämt om Sighsten, särskilt när vi satt i bastun, efter att på machomäns vis sprungit flera mil för att komma i form för Stockholm Maraton, eller pucklat på varandra under en innebandymatch. ”Vet ni varför alltid Sighsten är så finklädd? Jo, det är för att han snart ska gå bort!” …och så garvades det. Sighsten Herrgård var den som först gav AIDS ett ansikte i Sverige.

Jag funderade en del på det där. Varför bögskräcken måste ta sig uttryck i förråande skämt, varför det var så farligt, varför man alltid måste överdriva, för att bevisa att man själv inte tillhörde samma tvivelaktiga skara? Rädslan för det okända, som ska skämtas bort… men som också så lätt övergår i fördömande och hat. Idag Sverigedemokraterna, inte att förglömma.

Jag fick en idé. En reklamfilm för AIDS-jouren/Noaks Ark, där Sighsten berättar en bastuhistoria om sig själv… och sen tar udden av den. Jag testade idén på några i AIDS-branschen. De flesta blev bara rädda. Det går ju inte prata om det med Sighsten, hur ska han ta det?

Jag kontaktade Sighsten. ”Jag skulle vilja göra en reklamfilm … och jag vill att du berättar en av dom där historierna om dig själv”. Självklart sa Sighsten, vilken jävla bra idé.

En lördag eftermiddag hade vi riggat för inspelning. En pressening som bakgrund, lite snyggt ljus, 35mm film, avskalat och rent. På förmiddagen ringde Sighsten. ”Hämtar du mig”? Ja du vet jag orkar inte så mycket nu. Vad ska jag ta på mig förresten?” Ja, du ska ju vara finklädd sa jag, det är ju det som är poängen. OK, sa Sighsten. ”Jag tar AIDS-uniformen”

Tidig eftermiddag parkerar jag på Upplandsgatan, knappar in portkoden, ringer på. Sighsten öppnar i kritstrecksrandig ”three piece suite”. Vet du vad du har för portkod, säger jag? Ja, vadå… säger Sighsten?   Det är ju för fan min farmors parfym, säger jag, 4711. Vad säger det om dig? … och så garvar vi hejdlöst.

Inspelningen går i ett nafs. Två eller tre tagningar ”Det går rätt många Sighstenhistorier just nu. Har ni hört den här t.ex. Vet ni varför Sighsten alltid är så finklädd? Jo, det är för att han snart ska går bort… Det vi är rädda för , det skämtar vi om. Ta reda på fakta istället. Ring AIDS-jouren, så får ni veta”. Idag har filmen hittat till youtube.

Det är i slutet av åttiotalet, långt innan kommersiella TV-kanaler har invaderat oss. Trots det  sprids filmen som en löpeld. SVT:s Anslagstavlan, TV3, reklamkanaler på flygplatser, järnvägsstationer, köpcentra. Den statliga AIDS-delegationen gör en enkät i gymnasieskolorna. Vilken sorts AIDS-information vill ni ha?  Sighsten är överlycklig och skriver till mig från New York. ”Vi vill ha Sighsten i skolan”. En månad senare är han död. Begravningen i Gustav Vasa kyrka är välbesökt. Kända och okända tar farväl.

Sighsten hade för mig alltid varit en person som representerade en ytlig låtsasvärld, en värld jag var helt ointresserad av, en värld jag nog innerst inne föraktade… men så en dag kliver han in i mitt liv… Han är dödsdömd. Jag tvingas omvärdera väldigt mycket. Han, ytans omslagspojke. Jag, cyniker och förment altruist. Vi möts, vi blir vänner för en kort tid,  vi skrattar… men tillsammans tog vi också i det svåra… Sighsten blev min hjälte.

Tack @Smulgubbe…  för att du påminnde mig.  Jag hade nästan glömt.

Johan af Donner vill inte betala för de skador hans bedrägerier orsakat Röda Korset.  I en inlaga till Kronofogden skriver han: “De gynnades helt enkelt av mitt arbete, även med beaktande av mitt olovliga agerande”. Aha! Jag fattar! Det var inte ett brott, bara olovandes. Han hade inte bett Christer Zettergren eller Bengt Westerberg om lov att ta pengarna. Attans, så nedrigt. Bara han gjort det, så hade det nog varit fritt fram.

Med ett till psykopati gränsande förakt, har Johan af Donner år ut och år in rest runt i land och rike och sjungit välgörenhetens lov, för folk som tvingats tjäna sitt uppehälle med vanligt lönearbete, men ändå ansett sig ha en skärv över till de sämst ställda. Ett bedrägligt hyckleri som historiskt saknar motstycke i den svenska insamlingsbranschen. 30.000 medlemmar har efter avslöjandet lämnat Röda korset, 150 anställda ska sägas upp, varumärket är solkat för lång tid framöver… men själv har han bara lite olovandes råka halka ner med fingrarna i syltburken.

Johan af Donner förskingrade drygt 7,5 miljon från Röda Korset och Cancerfonden. Trots att tingsrätten dömde honom för grovt bedrägeri, trolöshet mot huvudman, medhjälp till grovt bokföringsbrott, osant intygande och medhjälp till försvårande av skattekontroll, till fem års fängelse, ska han enligt sin högst egna logik inte betala tillbaka. Johan af Donner har erkänt hanteringen med de falska fakturorna och hävdat att han behövde täcka kostnaderna för familjens lyxliv. Utan honom hade Röda Korset och Cancerfonden stått sig slätt. Han hade ju faktiskt trots allt gjort sig förtjänt av pengarna, eftersom han i kraft av sin begåvning inte bara uträttat storverk för organisationerna, utan också står över både den lagstiftning, etik och moral som gäller oss andra stackars satar.

Det är något som haltar i den logiken eller..?

En fylligare bakgrund till Röda korsets uppgång och fall, samt historien kring Johan af Donner, finns sist i denna blogg. Red Cross, doublecross… -kan vi lita på välgörarna?

När Jimme Åkessons 20-åriga sekreterare Alexandra Brunell på lördagskvällen dyker upp ur enfaldighetens träsk och på Twitter kommenterar självmordsattentatet i Stockholm kan man ju först tycka bara är lite pinsamt, ett utslag ungdomligt oförstånd av en bimboliknande varelse som på sin blogg kallar sig Parliament Princess. Att fröken Brunell dagen till ära har bytt prinsesskronan mot dumstruten är hon dock inte ensam om. Litet senare twittrar SD riksdagsmannen William Petzäll “jag hatar att säga det, men vad var det vi sade?”. Än mer problematiskt blir det när Jimme Åkesson inte direkt tar avstånd från kvittret, utan istället tycker att det är bra att det nu blir debatt.

Parliament Princess beskriver sig själv på sin blogg som ”glad, sprallig, smart, rolig, trevlig, spännande, söt, charmig & alldeles alldeles underbar” De 23 personer hon följer på Twitter utgörs nästan uteslutande av SD-are, samt Blondinbella… i övrigt tycks hon mest röra sig i trakterna av Stureplan. En ganska liten och inskränkt omvärldsbevakning, för att vara sekreterare till ett av riksdagspartiernas ledare, kan man tycka.

Unge Åkessons val av sekreterare verkar gå i linje med resten av hans dåliga omdöme… att omge sig med ett i kostym förklätt slödder, vars världsuppfattning är minst lika inskränkt som de förvirrade unga män, som i krig för att upprätta Kalifatet som världsordning, spränger sig själva och andra på huvudstädernas gator och torg. När Åkesson och hans kamrater torgför sitt politiska budskap, gör man det med samma retorik som de krafter som inspirerade den förvirrade unge självmordsbombare som begav sig ut i julhandeln i lördags. Med en intellektuell skärpa som vanligtvis förknippas med ståplatsläktaren på Råsunda och inte riksdagens folkvalda, sås split och misstro mellan olika religiösa, etniska och kulturella grupper. I avsaknad av allt vad realistiska politiska visioner och konstruktiva förslag heter, slår SD i själva verket istället mynt av vad som hänt, för att bekräfta rättfärdigheten i sitt eget heliga krig. Med förenklingar, vulgarisering och ett fundamentalistiskt hat, som inte står vare sig huliganer eller talibaner efter, kvittrar SD idag som en alltmer främmande fågel ut sin inskränkta uppfattning om världen.

Mustafa Can skrev i tisdagens SvD ”Historien visar att när människan i övermod upphör att intressera sig för omvärlden, när hon mister sin nyfikenhet och i stället isolerar sig i självtillräcklighet, när hon i stället för att blicka bortom bygden blir en lokal trivselfundamentalist, när hon vårdar sin kroniska oskuld och tröstar sig med tron på sin egen moraliska och kulturella överlägsenhet, när hon sätter en absolut och oöverskridlig gräns vid etniciteten, religionen eller bygden – ja, då börjar dödsklockorna alltid att ringa.”

Nu hörs dödsklockornas klang inte bara från Swatdalen, Kandahar och Bagdad, utan också från trakterna kring Helgeandsholmen och Stureplan, anförda av ingen mindre än mulla Åkesson, ringaren från Sölvesborg.

Same same, but different…

Uppdatering onsdag 15 december

Nu sällar sig plötsligt den gamle ”världsjournalisten” Ulf Nilson till mörkermännen.  I en krönika i Expressen för han ett förvirrat resonemang kring ”pursvenskar” och att ”Det är oundvikligt att det muslimska inflytandet växer. Kort sagt: vi befinner oss i krig”. Ulf Nilsons krönika är förmodligen det brunaste en journalist på en svensk dagstidning skrivit sedan 30-talet. Att Jimmie Åkesson inte tog avstånd från sina partikamraters twittrande är kanske inte så förvånande. Att däremot Expressens redaktörer lät denna drapa slippa igenom är betydligt mer svårförståeligt.

När Ian Wachtmeister inför riksdagsvalet drog en lans för SD, genom att bl.a. agera rådgivare åt Jimmie Åkesson, var det väl inte helt oväntat. Att däremot en svensk dagstidning i detta läge agerar vapendragare åt samme Åkesson är fullständigt oansvarigt, för att inte säga obegripligt.

Chefredaktören och ansvarige utgivaren Thomas Mattson har nu lite att förklara…

Uppdatering torsdag 16 december

Problemet för Expressen är naturligtvis att ingen läste Ulf Nilsons krönika innan den publicerades. Det faktum att krönikan fanns redan på tisdagen, men kritiken tog fart först påföljande dag visar kanske att ingen längre läser vad Ulf Nilson skriver, inte ens redaktörer. En klen, men ändå tröst, för tigerhjärtan i dessa tider. Nu väntar vi bara på att Thomas Mattson förpassar farbror Nilson till glömskans tassemarker för alltid… och skaffar sig en ny krönikör, i en mer passande kostym. Det är bara enfaldiga män som klär i brunt. Mångfaldens färgskala är betydligt mer omfattande som bekant.

Uppdatering 2 torsdag 16 december

Så har då Ulf Nilson förklarat vad han menade. ”Pursvensk” = ”av det gamla vanliga slaget” Grattis! Då blev det ju riktigt fräsigt!

Att inte bara Nilsons bäst före datum gått ut för länge sedan …utan även sista förbrukningsdag… borde vara en nog så god anledning att redaktionellt granska hans texter… innan publicering. ”Pursvenskar”. Att vi befinner oss ”i krig”. Att ”vi svenskar” håller på att ”avskaffa oss själva”… formuleringar som varje redaktör naturligtvis studsar inför, om man bara läst.

Expressens egen ledarskribent Ann-Charlotte Marteus skräder idag inte orden.

”De riktiga huvudfotingarna är de som – lika lyckligt blodtörstiga som SD-twittraren Alexandra “Äntligen!” Brunell – anar ett krig mellan “svenskarna” och “muslimerna”. Krönikören Ulf Nilson skissade, i tisdagens Expressen, snarast upp konturerna av ett kulturkrig mellan mellan fredliga, toleranta svenskar och krigiska, ivrigt barnalstrande muslimer. Nilson missade den pikanta detaljen att hans egna, “pursvenska” ord dröp av krigiskhet och intolerans.

Existenser som dessa är intressanta. De resonerar ju likt självmordsbombaren:

Alla i fiendelägret är i grunden likadana – en klump, inte unika individer. Därför kan jag avsky dem urskillningslöst.”

Det mest rakryggade nu vore att Thomas Mattson erkänner att man gjort ett misstag, tackar herr Nilson för den tid som varit och tydliggör Expressens ståndpunkt. Det skulle vara det mest ansvarfulla. Allt annat är ett nederlag.

Uppdatering fredag 17/12

Tillbaka i ankdammen efter sin simsemester kommenterar nu Thomas Mattsson kritiken mot Ulf Nilsons krönika. Att kommentaren dröjt har säkert sin förklaring i att den tagit en stund att skriva. En mer mångordig pamflett till försvar för en omöjlig sak är svår att hitta. Om inte Ulf Nilson redan varit Expressens krönikör, hade han då fått sin text publicerad? Personligen tvivlar jag. När upphörde det ansvariga utgivarskapet att omfatta även krönikörer?  Mot bakgrund av Mattssons benhårda hållning att inte bjuda in Sverigedemokraterna till Expressens valstuga ( vilket hedrar honom ) och markering med ett tydligt ”NEJ” på tidningens förstasida på valdagen, blir dagens ställningstagande än mer obegripligt. När i stort sett en hel yrkeskår tar avstånd från herr Nilsons apfasoner, duckar Mattsson som siste man på Skansen och abdikerar från sitt uppdrag som ansvarig utgivare.  En svensk tiger… eller?

Andra som skrivit intressant om detta är Paul Ronge och Robert Damberg.

”Kungen bör abdikera – lämna över till Victoria!” skriver idag Paul Ronge, medierådgivare och krishanterare, på sin blogg. ”En enkel abdikering och fältet är fritt att få skjuta lite älg och vara med sina kompisar utan att hela tiden stå i det mediala strålkastarljuset? Med Victoria skulle det komma en ny era utan kaffeflickor och ”frufria” festnätter och med en make i Daniel som väl skulle fylla drottning Silvias roll.”

Gott så, Paul …men jag tycker problemet också har ytterligare dimensioner.

Det må vara en sak att kungen efter sina senaste uttalanden allt tydligare framstår som värdig tronpretendent när det gäller att axla manteln som rikspucko. Något man inte kan lasta honom personligen för, när det bottnar i medfödda tillkortakommanden och i förlängningen oförmåga att ta till sig råd, bl.a. från hovets PR-konsulter.

Betydligt allvarligare är att han i sin ärvda roll automatiskt också är ordförande i bl.a. Utrikesnämnden, där regeringen informerar och samråder med övriga partier i utrikespolitiska frågor. Vissa frågor anses t.o.m. så känsliga att regeringen först diskuterar med utrikesnämnden innan beslut tas.  Blotta misstanken att ordföranden i en dylik församling rantar runt på svartklubbar och förtäckta bordeller, med koppling till internationellt organiserade brottssyndikat, brukar normalt väcka ett visst intresse, inte minst hos Säpo.

I regeringsformen från 1974 står i femte kapitels sjunde paragraf: ”Konungen kan ej åtalas för sina gärningar. Riksföreståndare kan ej åtalas för sina gärningar som statschef.” Med detta i ryggen har uppenbarligen Säpo, i egenskap av att tillhandahålla livvakter, villigt eskorterat monarken när och varhelst han varit ute och cyklat.

Nu infinner sig frågan om Säpo under åren också informerat sittande regeringar om i vilka miljöer kungen rört sig och hur statsledningen förhållit sig till detta, vilka åtgärder som ev. vidtagits när det gäller frågor rörande rikets säkerhet. Att kungen förmodligen också finns på bilder från klubbarnas övervakningskameror och i kraft av sitt dåliga omdöme i förlängningen skulle kunna utsättas för diverse påtryckningar, gör saken än mer allvarlig.

Att ha fått sitt jobb på en enda merit, att råka vara förstfödd i en viss familj, är ett medeltida hittepå som sedan länge borde varit avskaffat. I en demokrati väljs statschefen i allmänna val. I en demokrati ska också makthavares lämplighet kunna ifrågasättas. Flagranta övertramp och bristande omdöme leder till att man avsätts.

Inte minst mot den bakgrunden framstår idag vårt statsskick som alltmer absurt. Det är hög tid att med demokratiska medel nu ta krafttag för monarkins avskaffande.

Victoria? Hon skulle säkerligen bli en utmärkt goodwill ambassadör för Svenskt Näringsliv, helt på egna meriter.

Insamlingsbranchen har alltid varit en tummelplats för tvivelaktiga existenser. Utanför Svensk Insamlingskontrolls hank och stör, som ska garantera att minst 75% av insamlade medel går till avsett ändamål,  har alltid dubiösa välgörare härjat. Med namn snarlika etablerade organisationer har man fått godtrogna människor att skänka pengar, som i stor utsträckning gått till att administrera sitt eget väl och ve. Endast en marginell del av insamlade medel brukar hamna i den verksamhet de sägs vara insamlade för. Så har det sett ut i årtionden och jag blir inte förvånad över girigheten hos Pool Medias ägare. Telemarketingbranchen har länge varit vår tids hästhandlare och jag minns flera fula fiskar vi hängde ut redan under min tid på Stripteaseredaktionen på nittiotalet.

Nu handlar det istället om en gammal välkänd organisation som funnits i långliga tider, en institution vi alla minns, som ingen kommit sig för att ifrågasätta. Ett starkt varumärke, som nu fallit i några knäppskallars händer. I SVT:s Uppdrag Granskning framstod Hem och Skolas ledning som kompletta idioter, oförmögna att svara på de frågor som ställdes. Till råga på allt visade det sig också att man uppgivit oriktiga medlemssiffror när man sökt bidrag från Skolverket. 42.000 medlemmar blev vid en närmare koll blott dryga 3.000. Verksamheten som bedrivs är ett skämt, meningen med föreningen oklar och en förvirrad ordförande och vice ordförande förstod inte ens de frågor som ställdes i programmet. Resten av ledningen tycktes mest utgöras av några figurer vars främsta insatser varit att man låtit sig väl smaka av en vidlyftig internrepresentation. Att ingen av föreningens fyra revisorer reagerat är en gåta.

När man som ordförande i en ideel organisation skriver ett kontrakt som löper fram till 2027 och ger motparten 80% av insamlade medel, är man antingen behäftad med något förståndsmässigt tillkortakommande, eller så ger man helt enkel fullständigt fan i vad man är satt att förvalta. Vilket anledningen än är, så har Ronny Kanstrup och Ulrica Celec visat att de är direkt olämpliga att inneha något som helst förtroendeuppdrag  i en intresseorganisation.  Jag kan inte påstå att jag är speciellt juridiskt bevandrad, men att lagföra åtminstone Ronny Kanstrup för osant intygande, bidragsfusk, ska väl inte vara helt omöjligt, något lagrum för trolöshet mot bidragsgivarna och andra kanske också går att hitta. Revisorerna bör väl också nagelfaras lite närmare?

Dock infinner sig en smygande oroskänsla. Hur många andra gamla ideella organisationer och stiftelser finns där ute, utan att någon ifrågasätter deras verksamhet?  Organisationer som för länge sedan spelat ut sin roll. Med flummiga mål som att verka för ”nolltolerans mot mobbning bland ekorrar”, ”rökfri miljö för kaniner”, eller ”verka för obemedlade Djursholmsflickors uppfostran och vandel”. Institutioner som fortfarande håvar in bidrag och livnär sig på troskyldiga människors vilja att göra gott.

Kanske dags att ifrågasätta lite fler etablerade sanningar?